"Content is king."

DO NOT TAILGATE

Down in the bunker

”Ändamålsenlig” är ett ord som ligger nära till hands om man ska beskriva Studio Gröndahl som arbetsplats. Den som förväntar sig rockstjärneglamour blir definitivt besviken. När man väl har passerat nålsögat i form av en anonym garageport och en lika anonym källardörr, där endast en handskriven lapp skvallrar om vad som pågår därbakom, möts man av ett musikaliskt självbygge. Och det i flera bemärkelser. Den enda eftergiften åt komfort är luftkonditioneringen, några sköna stolar och en fondtapet med naturmotiv som får kompensera bristen på fönster. Pengarna som man har tjänat på att producera The Hives är nerplöjda i mixerbord, bandspelare, datorer, mikrofoner, högtalare, hörlurar, multidonspatchar och allt vad det nu heter. De invigda pratar även om esoteriska kabeldragningar som förhindrar att brum från elnätet tränger in i musiken; viktigt när många av grupperna som produceras spelar både hårdare och högre än vad mikrofonerna tål.

Never Mind the Bollocks

Associationerna till Ramones och Sex Pistols är inte långt borta när man hör Studio Gröndahls produktioner. Just Sex Pistols album Never Mind the Bollocks från 1977 anser Pelle vara den första riktiga rockbandsskivan. Den slår allt annat som har spelats in, både förr och senare. Feta trummor i centrum. Två gitarrer och en bas. Hög närvaro. Enligt Pelle bygger alla rockband fortfarande på samma koncept. Det är också ett föredöme för hans egna produktioner.

”Min ambition är att det ska låta okonstlat, precis som när bandet spelar live. När du blundar ska du se bandet framför dig. Ett band har ju oftast en idé om hur de vill låta och det är den idén jag ska förmedla.” – säger Pelle. ”Vägen dit är ofta lång och jobbig. Därför orkar jag inte att lägga krut på att det ska vara flashigt i studion. Det blir inte musiken bättre av, snarare tvärtom. Av samma skäl är vi ganska hemliga. Ingen tjusig hemsida och ingen som svarar i telefon. Det är svårt att få tag i oss och det är medvetet. På det sätt skalar vi bort en massa onödigt. Den som verkligen vill spela in hos oss hittar oss alltid på något sätt.”

Musikens makt

För 20 – 30 år sedan var nästan all musik inspelade live. Idag är Studio Gröndahl en av få inspelningsstudios i landet där riktiga musiker fortfarande kan spela in musik tillsammans. En typ av musikskapande som blir allt mer sällsynt i vår digitaliserade värld. 80 % av all musik vi hör på radio har kommit till i en dator, med någon som sjunger till den. Resterande 20 % är nästan uteslutande hård, gitarrbaserad musik, kanske för att den lämpar sig sämst för att datoriseras och digitaliseras?

Som en följd av datoriseringen är nästan all musik i dag producentstyrd. Det börjar med en idé om att skapa en hit och att sedan sälja den över hela världen. Skivbolagen petar och putsar tills alla skavanker är borta. Det är marknaden som bestämmer hur det ska låta, i synnerhet i USA.

”Även om man är i vänster-punk-svängen är man ändå hårt styrd av skivbolagen. I USA finns det ju inga skyddsnät och därför är det nästan otänkbart att göra ett konstnärligt eller politiskt val före det kommersiella. Här i Sverige kan du alltid testa och fungerar det inte så hamnar du aldrig på gatan. I USA är det mer på liv och död. Och därför blir musiken också mer strömlinjeformad – man är så orolig för att det inte ska slå. Till och med band som Nirvana hade ingen kontroll över det färdiga resultatet.”

”Det måste finnas ett utrymme för band som värderar en massa andra saker framför att sälja skivor. Att köra sin egen still fullt ut, som till exempel The Hives, eller punkband som vill förändra världen. Musiken är ju ett perfekt forum för att föra fram sina åsikter – få åka runt i världen, spela och skrika om orättvisor.” En annan sida av musikens makt, så att säga.

 California Dreaming

Pelle Gunnerfeldt och Studio Gröndahl bidrar i allra högsta grad till att skapa utrymme för nya band. Samtidigt är man en del av det som brukar kallas för ”Det Svenska Popundret”. En del förklarar framgångarna med svenskarnas goda kunskaper i engelska. Andra hänvisar till ”ABBA-effekten”. Någon har till och med hävdat att orsaken är att svenskan är ett väldigt melodiskt språk men då kan man ju fundera över varför det tog nästan två tusen år innan svensk populärmusik fick sitt internationella genombrott. Eller varför alla sjunger på engelska. Pelle har sina egna teorier.

”Med Fireside var vi ju mycket i USA och då lärde jag mig att vi ska vara tacksamma för att det fungerar som det gör i Sverige. Här lämnar alla sina jobb om man får chansen att dra ut på turné, det ordnar sig ju alltid på något sätt. Vi behöver inte vara så rädda för att misslyckas. En annan orsak till framgångarna kan vara att det är lätt att få lära sig spela. När jag började på ABF i Luleå var det bara att räcka upp handen så fick man allt serverat, replokal, instrument och allting.”

Att det sedan är så många svenska, internationellt framgångsrika, band som har sina rötter i ”brukssamhällen” som Borlänge, Fagersta, Luleå och Robertsfors tycker inte Pelle är så konstigt.

”I Stockholm är det ju så mycket annat som lockar. Är man en ’outsider’ på en liten ort, och inte intresserad av bandy eller hockey, så drömmer man väl om att sticka. Man dras till andra i samma situation och bildar ett band. I mitt fall var det inte så att vi var fyra personer som ville samma sak; vi var bara fyra personer som inte passade in någon annanstans. Vi fick väl dras med varandra eftersom vi visste att musiken kunde ta oss härifrån. Genom TV och filmer har vi alla sett hur det ser ut i Kalifornien, någonstans i bakhuvudet ville vi bara dit.”

Utan lyssnare ingen musik

Uppenbarligen fungerade det. Tack vare musiken kunde Pelle och Fireside lämna Luleå för turnéer i Europa och USA. Men hur kommer musiken att fungera som flyktväg i framtiden, när alla radiokanaler ängsligt spelar samma blandningar av ”gamla godingar” och Idol-hits, och där YouTube och Spotify snart är de enda sätten att upptäcka ny musik. Om man nu orkar gräva sig förbi ”Gangnam Style” och Swedish House Mafia, vill säga. Situationen är inte helt okomplicerad.

”I brist på andra alternativ är naturligtvis musiktjänster som Spotify bra för att upptäcka ny musik men jag saknar ändå de traditionella skivbolagen. Hur stora och mäktiga de än var så var det i alla fall människor som höll på för att de gillade musik. Spotify handlar mer om entreprenörskap; det är en affärsidé – en app – det är ingen som sitter i logen efter spelningen och firar med bandet.”

”Musik handlar ju om kommunikation. Någon som spelar och någon som lyssnar. Om musiken inte säger något till någon är det ju ingen idé. Därför förbehåller vi oss rätten att bara producera sådant som vi själva gillar. Jag är väl en dålig affärsman men jag vill helt enkelt inte tänka på inspelningar som produkter. Jag vill bara dokumentera musiken jag älskar. Om jag samtidigt kan bidra till att nya band kan nå ut med sin musik, desto roligare. Jag är både stolt och ödmjuk inför att Studio Gröndahl uppfattas som en kvalitetsstämpel för ny, ung musik.” Rock on, Pelle!

 

P.S. ”Do not tailgate” är titeln på ett LP-album av Fireside och ett uttryck för att man inte ska ligga för nära framförvarande bil. Kan också tolkas som att man ska följa sin egen väg.

Alla arbetsplatser har en historia värd att berätta. Om idéerna bakom dem och människorna som får idéerna att fungera. Historier om värderingarna som vägleder dem och om drivkrafterna som för dem framåt och uppåt. På Kinnarps hör vi dessa historier varje dag. Vissa av dem inspirerar oss, andra manar till eftertanke. Vissa arbetsplatser har historier som känns extra angelägna att berätta. Det här var nummer tre i vår serie om dessa.